Jag är i sorg. Ingen dag är den andra lik känslomässigt.
Jag vill hinna sörja, ta in och förstå, men det går inte. Vill vara i Sundborn några dagar och vandra på barnddomsstigarna, plocka de sista smultronen och sitta på mormors altan. Det hade varit rimligt att automatiskt bli ledig från allt annat när
en anhörig dör, men så är det inte. Allt runt omkring fortsätter och de flesta säger att det är bra, att man måste fortsätta leva. Och det måste man ju, men man måste också få sörja. Det tar tid.
De senaste dagarna har jag tryckt undan känslorna för att orka med. Det går liksom inte att gråta hela eftermiddagarna och sen gå till jobbet dagen efter, man pallar inte det. Men jag är orolig för att allt ska komma på en gång längre fram om jag
fortsätter hålla det inne.
Jag är så otroligt ledsen över att mormor är borta.